10 år!

I morgon är det 10 år sedan terrorattacken mot world trade center i NY ägde rum. kan ni fatta? tio år!! helt sjukt..

Jag kommer fortfarande ihåg vad jag gjorde den dagen och hur jag fick nyheten. Jag var bara 11 år då, men minns det som igår. Jag, mamma och min bror bodde i en fyra i stormsvalan och jag var hemma den dagen för jag hade halsfluss. På förmiddagen kom pappa och farmor (som var nere i sverige och hälsade på) och de sa till mig att sätta på tv:n för att se vad som hände. Och jag förstod nog inte riktigt vad det var som höll på där, men jag vet att jag tyckte att det var hemskt. Och jag som aldrig varit en tjej som gillar att kolla på nyheterna satt som klistrad framför tv:n hela dagen för att följa händelseutvecklingen.

Men jag kan verkligen inte förstå att det redan gått 10 år. För vissa känns det säkert som att det var 100 år sedan, medan för andra känns det som igår. Kan inte förstå hur man kan göra så här och när man tänker på hur många det var som miste sina liv i denna terrorattack för vad? det fanns ju ingen anledning till det, inte vad jag anser i alla fall. Att döda så många oskyldiga människor är ju bara helt sjukt.

men det jag vill säga med detta inlägg är väl egentligen mest det att det är svårt att förstå hur fort saker och ting kan gå. Se bara på flygkrashen i ryssland som hände i veckan, och bombningen i oslo. Man vet aldrig när eller var det händer och det går så himla fort. Det behöver inte ens vara något så stort, man kan bli överkörd på vägen till jobbet/skolan, man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Det är väl i och för sig lite det som livet går ut på. Men ta vara på er och ta vara på era nära och kära. Låt de veta att du älskar dom och berätta vad de betyder för dig och hur glad du är över att ha dem i ditt liv. Man vet aldrig vad som händer i morgon.

okej, nu blev det här inlägget väldigt dystert, men jag ville väl mest ge mig själv en tankeställare och alla andra.

för att tala om något helt annat så ska jag nu sätta mig och plugga lite. om jag nu lyckas koncentrera mig med alla tankar som far runt i huvudet. Men nu har jag i alla fall fått skriva av mig det värsta.

Puss & Kram så länge.

och till alla mina nära och kära där hemma i Tidaholm och vart ni nu än är: Jag Älskar Er! :)